För Evigt

Idag blev jag snuvad på något jag aldrig haft.
Likt en spark i magen av kaliber skostorklek 45,
blev jag småsmulad till den lilla hög med stoft som nu sprids med viden.
Och det är i dessa stunder man ska bita ihop, stå emot,
men mellan mina tänder verkar det ligga ett tjugo dussin småsten som stoppar mig och borrar upp tjäften till en hel grusgrop.
Men allt jag kan säga att jag ska gå vidare.
Jag menar, vafan, jag har varit gramse över min frissyr sedan februari,
så visst kan jag då stå ut med ett liv utan dig - för evigt?