Morgondagen är här

När empatin sinar,
är stunden då mitt sanna inre sakta kommer träda fram,
och porten till mitt hjärta skall låsas,
en gång för alla.

En Bussresa Genom Tiden

Jag minns när jag var liten. Mamma och jag, hur vi på Fredagar brukade ta bussen in till Köping. Hur vi gick in på Pressbyrån alldeles innan bussen kom och jag brukade få välja mig en tablettask. Jag brukade ta den gula asken med små, röda aporna i. Kommer inte riktigt ihåg vad sorten heter. Mamma valde alltid fransk nougat, ni vet den där vit/rosa, mjuka grejen. Sedan satte vi oss på bussen när den kom, smaskade på vårat godis, pratade. Mamma lärde mig läsa om de olika djuren som fanns på tablettaskens baksida.

Tiden gick. Så en fredag, när vi som vanligt gick mot busstationen, hand i hand, så stannade vi precis som vanligt utanför. Jag trodde vi skulle gå in på Pressbyrån, som alltid och köpa vårat godis. Inte idag blev svaret. Jag minns den gången så väl, för jag blev så snopen.

Veckorna gick och mamma och jag handlade aldrig mer något godis innan vi hoppade på bussen.

Månaderna gick och våra bussresor blev allt mer sällan.

Åren gick och mamma slutade le.

10:17 Dörrarna har börjat smälla...

En en gång...

Nu har det hänt. Än en gång har cp-äckel-päckel-anus-barnet vänt precis alla emot mig. Och jag vet, efter alla dessa års erfarenhet att hon kommer vinna denna fight med. De kommer ta hennes parti, som de alltid gör. De kommer inte tycka att hon är den som har rätt, men eftersom om de skulle säga ifrån och ta mitt parti så skulle hon ta sitt liv, så vågar de inte.

Fy fan vad jag hatar detta helvete.
Fy fan vad jag hatar henne.
Fy fan vad jag hatar detta liv.

Jag vet, jag borde inte klaga längre. Jag går i en skola jag gillar, omgiven av klasskamrater som gillar mig, som jag gillar. Jag har en bästa vän som är världens snällaste, roligare och bästa. Jag är inte fattig. Jag behöver inte svälta. Men varför måste jag då varenda helg, och med det menar jag varenda helg året om, känna mig så nere, så mosad att jag får tillbaka de självmordstankar som det tagit mig ett och ett halvt år att arbeta bort?

.

Jag vet att jag suger på att uppdatera min blogg, men det är så jobbigt XD

Jaja, eftersom jag är så lat, så ger jag er min egelska uppsats. Enjoy...not .

Roald Dahl – Charlie and the chocolate factory

Imagine a place where you can have everything you ever dreamed off – entirely made out of confectionery. Imagine an enormous waterfall with the loveliest chocolate in it, the greenest grass made out of spinned sugar, and fruits and berries so sweet and colourful that you could almost believe that they were sent from heaven. Take a step into Roald Dahl’s classic child novel, and imagination becomes reality.

As in any other heartbreaking child novel, the main character is a good-hearted, delightful person, which always thinks positive no matter how hard life seems to be and never acts wrongly in any situation. This time, the name of this enchanting person, is poor Charlie Bucket. He lives with his mother and father, and all of his grandparents in a small, demolished cottage. When his father looses his job, the family goes from poor to poorer, and their tummies from hungry to starving. At the same time, the founder and owner of Wonka’s chocolate factory, Mr. Willy Wonka, decides that after innumerable years of having his factory closed, to let five children enter it and give them a tour around.

After reading this book, I was thorn apart how I felt about it. I even considered reading it again, to see if I had missed something that would change my mind, or at least make it straight. I didn’t know whether I liked it or not, thought that is was happy or sad, even funny or boring. So, I watched the film, directed by Tim Burton, to see what that would do to my mind.

For those who have seen the film, knows that there isn’t any lack of colour. In almost every scene, you can find at least a hundred different shades, but still that’s nothing compared to reading the book and using your own imagination. And it was by that time, when I found out that even not my favourite director could create what I just had read, that I understood what I really was suppose to make my mind up about.

After giving the book not just one or two thoughts, but long and heavily thinking, I decided that I thought the book wasn’t good, but great. Dahl describes so well that people can’t recreate it in the real world; he writes so good that he will make you cry and laugh at the very same time. The reason why I couldn’t decide whether I thought it was funny or boring was simply because it’s both. There’s a fine line between those two, and he have managed to hold on to it from the beginning until the end.

Roald Dahl was born in Llandaff, Great Britain, in 1916. He grew up with is mother after that his sister and father both passed away. During the war he served as a pilot in the Royal Air force. After being injured twice, he was moved to the embassy of Washington, and it was there where he wrote his first novels, which were published in the newspaper, Saturday Evening Post. Roald Dahl has written many books which have become famous, for example James and the giant peach, Matilda and The Witches.

My favourite thing about the book was that Roald Dahl has no boundaries when it comes to making things up. He can write so bizarre and crazy that you can’t believe how he can make these things up, and make it seem like the most natural thing in the whole world. I am most fascinated about how he writes about the different machines there are in the Wonka factory. How he came up with the whole idea of them, describing how they work and the fascinating results that they give. All the different characters and profiles of the children were tremendous too.

If you want a real fable, not some new crappy stuff, but a real story to come back to time after time, this is the book for you. There is always something new to love, and details to discover. To give new readers a small tip, have a chocolate bar beside you while reading. You will need it, trust me. While feeling that you can’t lay the book down because that it is so exciting, you feel that you will be going crazy if you don’t get to feel that revelling taste of chocolate at that very moment.

Even through the fact that I’m not sure where the teaching wisdom is to find, you can at least learn one thing. Dreams can come true.

...

Stal denna goding från Vic (http://www.foolday.blogspot.com/)

Först väljer du ditt band och sen svarar du med deras låttitlar på frågorna.
The band: Radiohead
Are you male or female: I Might Be Wrong
Describe yourself: Paranoid Android
How do some people feel about you: High and Dry
How do you feel about yourself: Creep
Describe your ex girlfriend/boyfriend: Idioteque
Describe where you want to be: There There
Describe what you want to be: Subterranean Homesick Alien
Describe what you want: No Surprises
Describe how you live: How To Disappear Completely
Describe how you love: Inside My Head
Share a few words of wisdom: 2+2=5

?

Måste jag också svälta ner mig till en sticka för att få göra min röst hörd?

Dagens höjdpunkt:
Jag har tagit 2 hål till i öronen. Fett-nisse! :D

Dagens crusher:
Cp-äckel-unge är här som vanligt på Fredagen . . .

Dö, dö, dö

Det var länge sedan jag tvingade mig själv att vara glad. Ett fejka en lyckligt skrattande fasad där sorg och smärta aldrig fanns. Och sedan ett tag tillbaka, när ensamheten gjorde sitt sista avtryck för att sedan försvinna för gått och terrorisera någon annan, trodde jag att fasader var ett avslutat kapitel, att detta var början på något nytt.

Så fel man kan ha.

Skolan är underbar, jag älskar mina nya vänner. Aldrig, och då menar jag aldrig under dessa 10 skolår har jag känt mig lika älskad, lika omtyckt, lika lycklig. Jag önskar så att jag fått gå i denna klass i alla skolor, i resten av mitt liv. Tack killar, ni är mitt liv.

Däremot har jag fortfarande kvar mitt hem. Platsen där jag kommer tvingas vara bosatt tills min artonårsdag, och det med utan undantag för varesig semester eller betalt. Jag önskar all världens talibaner kunde göra denna stackars lilla flicka en tjänst och meja ner rättarvägen 25:s invånare.

Aldrig mer än ledsen min. Aldrig mer ett skratt. Utan lycka , utan sorg. Denna borg för blir en mörk, mörk natt.

Dagens höjdpunkt:
Jag slutade 10:10! Yaey! :D

Dagens crusher:
Äckel-cp-päckel har kommit över helgen.

Amos Oz - Hur man botar en Fanatiker

Idag lämnade jag in denna uppsats till min svensklärarinna, Eva. Hon läste den och skrattade, jag vet inte åt vad, för precis när jag tänkte fråga var det någon som skrek att det borde finnas mat i alla klassrum, åtminstonde frukt. Själv hittar jag varken något skämt eller ytterst pinsamt felstavning/syftningfel som hon kan tänkas ha skrattat åt. I vilket fall som helst, här kommer min uppsats. Det är inget lästvång, endast en dokumentation för mig själv att gå tillbaka till.

Amos Oz – Hur Man Botar En Fanatiker

Jag har nu kämpat i flera timmar. Läst och läst för att sedan läsa om samma text en gång till. Jag har suttit med ordböcker och Internet och sakta men säkert har jag börjat fått ett hum om vad det hela handlar om. Hur man botar en fanatiker. Ändå är den tuffa och tidskrävande boken endast 87 futtiga sidor.

Läser man baksidestexten och prologen står det att detta är en bok med massor av humor och skarpa meningar och uttryck. Men medan jag läste kunde jag inte finna en endaste litet roligt fragment. Detta säger jag inte för att det skulle finnas torra eller tråkiga skämt i boken som helt enkelt inte passar min smak, utan för att jag inte lyckades hittad en enda liten gnutta av humor. Men detta var medan jag läste. Medan jag knogade och tampades med de avancerade orden och uttrycken. Nu, såhär i efterhand, ser jag humorn. Den får mig att skratta. Skratta så in i helvete. Den var rätt framför näsan på mig (bokstavligt talat), men jag hade inte en chans att upptäcka den då.

Ändå finns det något sorgligt med boken. Det är inte det faktum att den till 99.99% handlar om förtryck, oroligheter och despotism, utan att det finns en bok här i världen som tar upp de hemska oroligheterna i mellanöstern med ett språk som endast var hundrade svensk förstår. Amos som nu lagt ner tid och själ på att skriva denna bok för att få oss att vakna, se, förstå och hjälpa borde ju skriva så man förstår. Uppriktigt sagt så tror jag inte att många ens skulle orka bry sig att ta sig till sidan fem.

För att citera ett stycke ut boken som jag läst upp för både familjemedlemmar och vänner:
”Förrädare är den som förändras i ögonen på den som inte kan förändras och inte vill förändras, som inte kan föreställa sig förändring, utom den att alltid vilja förändra den andre.” Seriöst, vem förväntas förstå en ett sådant språk? Vem över huvud taget förutom Amos skulle ens tänka tanken att använda sig av en sådan mening? Jag har nu läst den meningen åtskilliga gånger, och fortfarande är jag osäker över dess betydelse. Och det är väldigt synd, för den är säkert mycket bra om man nu förstår vad han menar.

Dock genom att läsa den här boken har jag inte bara lärt mig ett dussintal nya ord, utan jag har också blivit mer insatt om vad som händer i världen och hur någon som faktiskt har levt och vuxit upp i de utsatta länderna ser på det hela.

I boken berättar Amos om hans personliga lösningar på problem och dilemmor. Ibland håller jag med honom, tycker att det han säger är helt vettigt, men ibland, ja, då är det komplett bullshit. Det kan vara allt ifrån fredslösningar till prioriteringar, idéer och funderingar. Men jag tänker inte sätta mig och gapa för det, ty någon fanatiker, det är jag ändå inte.

Dagens höjdpunkt:
Jag blev klar med kursen Elkompetens A - 50 p är mina nu! :D

Dagens crusher:
Egentligen ingen - men Fredrik snackade mer idag om sitt programbyte - Sad :(

Welcome to the Real World - Bitch

Jag är paranoid. Jag skrämmer mig själv. Jag har börjat flippa ur. Jag är - dataspelsnörd.

Jag började morgonen med att förhandla med min väckarklocka. Om den backade tiden skulle jag gå upp extra tidigt i morgon. Givetvis fungerade det inte . . .

Så, jag går upp. irriterade för att klockan inte gjorde som jag bad den. Öppnar garderoben för att välja ut en t-shirt. Ser min lilla låda med olika smycken och accessoarer. Börjar plocka på mig allt i den, proppar fickorna fulla. För såhär är det. I dataspelet kan jag plocka upp det jag kommer behöva. Det finns en anledning till att det går att plocka upp dem. Men i riktiga världen kan jag plocka upp allt, hur ska jag kunna veta vad jag behöver eller inte!?

Det slutade med att jag tömde ut fickorna tillslut, fast det kändes konstigt. Det ska ju liksom inte gå att plocka upp saker man inte kommer behöva. Men vad skulle jag med fyra bälten till, egentligen?

Ja ja, efter att ha klätt mig, käkat frukost, och gjort mig klar satte jag på mig min hoodjacka och började gå mot busshållsplatsen. Började springa. Palla gå liksom, det tar ju bara tid. För än en gång, så gör man i spelet. JAG BLIR TOKIG SNART!

Första lektionen var i alla fall inviduellt val, Bild & Form. Innan jag han dit skrämde Philip vettet ur mig - som vanligt - när jag är på väg till salen, sömndrucken och eländig. Jag tror han tycker det är as kul, fast det egentligen är tråkigt. Irriterande. Men å andra sidan är han ytterst lättroad. Inte kunde jag be honom dra åt helvete heller, eller ta fram en AK47 och blåsa skallen av honom, för det var hans födelsedag och jag hade ingen AK47 på mig för tillfället . . .

Sen kom Eva, min lärare. Inne i salen frågar hon då; Har alla med sig ett foto att måla av idag?
Tror ni jag hade det? NEJ! För mina spelinstinkter hade ingen aning om att de skulle plocka upp ett. Inte kunde jag tidlöst gå hem igen, hämta ett foto, och komma tillbaka utan att tiden gått eller någon märkt min frånvaro.

Verkligheten suger.

Dagens höjdpunkt:
Jag fick börja med felsökning på Ellektionen. Kul kul :D Men svårt, svårt :O

Dagens crusher:
Jag hatar, jag HATAR *******, å hon vet inte nes vem jag är!

Blondiner .

Jag är rädd att idag måste jag få gnälla av mig kring ämnet blondiner. De omringar oss, de förtrycker oss, de får en att känns sig ful .

Man skulle ju kunna tro att jag, som nu gått mer än två månader i en klass med endast killar, där mer än hälften har tjej, men endast en av dem har en brunhårig flickvän, borde vara expert på varför killar faller för dessa uppstoppade bimbos. Men icke. Inte så mycket som en skymt av varför dessa översminkade, superblonderade, push-upp bärande varelser är så intressanta, så underbara.

Innan jag visste bättre, innan jag var genombitter, trodde jag fortfarande att det fanns en personlighet inom dem att älska. Att de var något åt hållet fulländade. Att de hade hjärna OCH utseende. Men jag har lärt mig nu, man kan inte ha BÅDE och.

För den som redan vet sin plats i livet. Den som redan har accepterat att så här är det hela, är säkert otroligt nöjd med att ligga ett snäpp under i skönhetsskalan och 40 gånger högre i intelligens Men jag har inte accepterat detta faktum än. Jag stör mig fortfarande på att vara oattraktiv.

Visserligen kan jag under mina ljusare stunder se den hela fördelen med det hela. Jag förstår ord som engagerad, intellektuell och anorak. Jag kan utan några större problem hålla mig till att endast vara vän med mina klasskamrater, så inga vänskapsband blir brutna. Men just nu, i detta ögonblick, är det ingen ljus stund. Just nu, skulle jag utan några smärre problem kunna dra över till närmsta blonderade dumskalle, klippa av håret, mosa hennes fejs mot en glasruta och elda alla hennes push-ups och ersätta dem med vanliga bh:ar. Som tur är mina närmaste grannar killar eller kvinnor över 50års åldern, ty det är jävligt kallt ute, och jag är egentligen lat.

So long for now on!

PS Blondinen på bilden är så pantad att hon la ut bilden på Google . . .


Forever yours, The Ugly Girl.

NOOOOOOOOOOOOOO!!!!!!1

Klockan är endast 06:57 och jag har redan råkat ut för något hemskt!
Jag har Hey Mr. Tambourineman på hjärnan!!!!!

Dagens höjdpunkt:
Haft Svenska och Engelska idag - KUL KUL :D

Dagens crusher:
En person mår skit - FAN FAN FAN!

Alzheimers - New Friends, everyday! :D

Så, jag har tecknet lite igen. Igår, klockan 23:58 kände jag mig plötsligt asförbannad (av/på gud vet vad) så jag satte mig raklång upp i sängen, tände lyset och gick och började teckna massa arga människor. Här är resultatet btw :)

Sedan måste jag bara få klaga över en sak till innan ni sätter igång och klagar. Varje dag, när jag hör något roligt, eller kommer att tänka på ett spännande subjekt, så bestämmer jag med mig själv att jag ska publicera det här. Men varje dag när jag kommer hem och ska skriva, så har jag förträngt vad det hela var. å ursäkta mig om det blir enformigt eller dåligt med inlägg. Ring en alzheimers-avdelning istället :)