Nu har det hänt. Än en gång har cp-äckel-päckel-anus-barnet vänt precis alla emot mig. Och jag vet, efter alla dessa års erfarenhet att hon kommer vinna denna fight med. De kommer ta hennes parti, som de alltid gör. De kommer inte tycka att hon är den som har rätt, men eftersom om de skulle säga ifrån och ta mitt parti så skulle hon ta sitt liv, så vågar de inte.
Fy fan vad jag hatar detta helvete.
Fy fan vad jag hatar henne.
Fy fan vad jag hatar detta liv.
Jag vet, jag borde inte klaga längre. Jag går i en skola jag gillar, omgiven av klasskamrater som gillar mig, som jag gillar. Jag har en bästa vän som är världens snällaste, roligare och bästa. Jag är inte fattig. Jag behöver inte svälta. Men varför måste jag då varenda helg, och med det menar jag varenda helg året om, känna mig så nere, så mosad att jag får tillbaka de självmordstankar som det tagit mig ett och ett halvt år att arbeta bort?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar