Amos Oz - Hur man botar en Fanatiker

Idag lämnade jag in denna uppsats till min svensklärarinna, Eva. Hon läste den och skrattade, jag vet inte åt vad, för precis när jag tänkte fråga var det någon som skrek att det borde finnas mat i alla klassrum, åtminstonde frukt. Själv hittar jag varken något skämt eller ytterst pinsamt felstavning/syftningfel som hon kan tänkas ha skrattat åt. I vilket fall som helst, här kommer min uppsats. Det är inget lästvång, endast en dokumentation för mig själv att gå tillbaka till.

Amos Oz – Hur Man Botar En Fanatiker

Jag har nu kämpat i flera timmar. Läst och läst för att sedan läsa om samma text en gång till. Jag har suttit med ordböcker och Internet och sakta men säkert har jag börjat fått ett hum om vad det hela handlar om. Hur man botar en fanatiker. Ändå är den tuffa och tidskrävande boken endast 87 futtiga sidor.

Läser man baksidestexten och prologen står det att detta är en bok med massor av humor och skarpa meningar och uttryck. Men medan jag läste kunde jag inte finna en endaste litet roligt fragment. Detta säger jag inte för att det skulle finnas torra eller tråkiga skämt i boken som helt enkelt inte passar min smak, utan för att jag inte lyckades hittad en enda liten gnutta av humor. Men detta var medan jag läste. Medan jag knogade och tampades med de avancerade orden och uttrycken. Nu, såhär i efterhand, ser jag humorn. Den får mig att skratta. Skratta så in i helvete. Den var rätt framför näsan på mig (bokstavligt talat), men jag hade inte en chans att upptäcka den då.

Ändå finns det något sorgligt med boken. Det är inte det faktum att den till 99.99% handlar om förtryck, oroligheter och despotism, utan att det finns en bok här i världen som tar upp de hemska oroligheterna i mellanöstern med ett språk som endast var hundrade svensk förstår. Amos som nu lagt ner tid och själ på att skriva denna bok för att få oss att vakna, se, förstå och hjälpa borde ju skriva så man förstår. Uppriktigt sagt så tror jag inte att många ens skulle orka bry sig att ta sig till sidan fem.

För att citera ett stycke ut boken som jag läst upp för både familjemedlemmar och vänner:
”Förrädare är den som förändras i ögonen på den som inte kan förändras och inte vill förändras, som inte kan föreställa sig förändring, utom den att alltid vilja förändra den andre.” Seriöst, vem förväntas förstå en ett sådant språk? Vem över huvud taget förutom Amos skulle ens tänka tanken att använda sig av en sådan mening? Jag har nu läst den meningen åtskilliga gånger, och fortfarande är jag osäker över dess betydelse. Och det är väldigt synd, för den är säkert mycket bra om man nu förstår vad han menar.

Dock genom att läsa den här boken har jag inte bara lärt mig ett dussintal nya ord, utan jag har också blivit mer insatt om vad som händer i världen och hur någon som faktiskt har levt och vuxit upp i de utsatta länderna ser på det hela.

I boken berättar Amos om hans personliga lösningar på problem och dilemmor. Ibland håller jag med honom, tycker att det han säger är helt vettigt, men ibland, ja, då är det komplett bullshit. Det kan vara allt ifrån fredslösningar till prioriteringar, idéer och funderingar. Men jag tänker inte sätta mig och gapa för det, ty någon fanatiker, det är jag ändå inte.