Blondiner .

Jag är rädd att idag måste jag få gnälla av mig kring ämnet blondiner. De omringar oss, de förtrycker oss, de får en att känns sig ful .

Man skulle ju kunna tro att jag, som nu gått mer än två månader i en klass med endast killar, där mer än hälften har tjej, men endast en av dem har en brunhårig flickvän, borde vara expert på varför killar faller för dessa uppstoppade bimbos. Men icke. Inte så mycket som en skymt av varför dessa översminkade, superblonderade, push-upp bärande varelser är så intressanta, så underbara.

Innan jag visste bättre, innan jag var genombitter, trodde jag fortfarande att det fanns en personlighet inom dem att älska. Att de var något åt hållet fulländade. Att de hade hjärna OCH utseende. Men jag har lärt mig nu, man kan inte ha BÅDE och.

För den som redan vet sin plats i livet. Den som redan har accepterat att så här är det hela, är säkert otroligt nöjd med att ligga ett snäpp under i skönhetsskalan och 40 gånger högre i intelligens Men jag har inte accepterat detta faktum än. Jag stör mig fortfarande på att vara oattraktiv.

Visserligen kan jag under mina ljusare stunder se den hela fördelen med det hela. Jag förstår ord som engagerad, intellektuell och anorak. Jag kan utan några större problem hålla mig till att endast vara vän med mina klasskamrater, så inga vänskapsband blir brutna. Men just nu, i detta ögonblick, är det ingen ljus stund. Just nu, skulle jag utan några smärre problem kunna dra över till närmsta blonderade dumskalle, klippa av håret, mosa hennes fejs mot en glasruta och elda alla hennes push-ups och ersätta dem med vanliga bh:ar. Som tur är mina närmaste grannar killar eller kvinnor över 50års åldern, ty det är jävligt kallt ute, och jag är egentligen lat.

So long for now on!

PS Blondinen på bilden är så pantad att hon la ut bilden på Google . . .


Forever yours, The Ugly Girl.