Dö, dö, dö

Det var länge sedan jag tvingade mig själv att vara glad. Ett fejka en lyckligt skrattande fasad där sorg och smärta aldrig fanns. Och sedan ett tag tillbaka, när ensamheten gjorde sitt sista avtryck för att sedan försvinna för gått och terrorisera någon annan, trodde jag att fasader var ett avslutat kapitel, att detta var början på något nytt.

Så fel man kan ha.

Skolan är underbar, jag älskar mina nya vänner. Aldrig, och då menar jag aldrig under dessa 10 skolår har jag känt mig lika älskad, lika omtyckt, lika lycklig. Jag önskar så att jag fått gå i denna klass i alla skolor, i resten av mitt liv. Tack killar, ni är mitt liv.

Däremot har jag fortfarande kvar mitt hem. Platsen där jag kommer tvingas vara bosatt tills min artonårsdag, och det med utan undantag för varesig semester eller betalt. Jag önskar all världens talibaner kunde göra denna stackars lilla flicka en tjänst och meja ner rättarvägen 25:s invånare.

Aldrig mer än ledsen min. Aldrig mer ett skratt. Utan lycka , utan sorg. Denna borg för blir en mörk, mörk natt.