Welcome to the Real World - Bitch

Jag är paranoid. Jag skrämmer mig själv. Jag har börjat flippa ur. Jag är - dataspelsnörd.

Jag började morgonen med att förhandla med min väckarklocka. Om den backade tiden skulle jag gå upp extra tidigt i morgon. Givetvis fungerade det inte . . .

Så, jag går upp. irriterade för att klockan inte gjorde som jag bad den. Öppnar garderoben för att välja ut en t-shirt. Ser min lilla låda med olika smycken och accessoarer. Börjar plocka på mig allt i den, proppar fickorna fulla. För såhär är det. I dataspelet kan jag plocka upp det jag kommer behöva. Det finns en anledning till att det går att plocka upp dem. Men i riktiga världen kan jag plocka upp allt, hur ska jag kunna veta vad jag behöver eller inte!?

Det slutade med att jag tömde ut fickorna tillslut, fast det kändes konstigt. Det ska ju liksom inte gå att plocka upp saker man inte kommer behöva. Men vad skulle jag med fyra bälten till, egentligen?

Ja ja, efter att ha klätt mig, käkat frukost, och gjort mig klar satte jag på mig min hoodjacka och började gå mot busshållsplatsen. Började springa. Palla gå liksom, det tar ju bara tid. För än en gång, så gör man i spelet. JAG BLIR TOKIG SNART!

Första lektionen var i alla fall inviduellt val, Bild & Form. Innan jag han dit skrämde Philip vettet ur mig - som vanligt - när jag är på väg till salen, sömndrucken och eländig. Jag tror han tycker det är as kul, fast det egentligen är tråkigt. Irriterande. Men å andra sidan är han ytterst lättroad. Inte kunde jag be honom dra åt helvete heller, eller ta fram en AK47 och blåsa skallen av honom, för det var hans födelsedag och jag hade ingen AK47 på mig för tillfället . . .

Sen kom Eva, min lärare. Inne i salen frågar hon då; Har alla med sig ett foto att måla av idag?
Tror ni jag hade det? NEJ! För mina spelinstinkter hade ingen aning om att de skulle plocka upp ett. Inte kunde jag tidlöst gå hem igen, hämta ett foto, och komma tillbaka utan att tiden gått eller någon märkt min frånvaro.

Verkligheten suger.